Hemlig resa 2024

 

Hemlig resa med Hembygdsföreningen lördag 17 augusti. Alla som jobbat ideellt med att hålla verksamheten igång på Laxholmen bjuds på en dagsresa till hemlig ort. 

Denna gång gick färden genom Norrbottens inland. 

Första stoppet blev i Bjurå norr om Boden/Råneå. 

Där tog Gudrun och Birger emot oss och berättade om Folkets Hus i Bjurå, hur det var förr när mycket folk bodde i trakterna och det var dans i FH varje helg. 

Det byggdes 1946 och har renoverats flera gånger under årens lopp. 

De sätter upp en revy varje år, Kottarna ( unga, gröna och fröar av sig) kallas revyensemblen. 

Fick Landsbygdspriset 1997

Mycket entusiastiska berättare och goda mackor till fikat. 

Filmapparat från ”anno dazumal”

 Bilder från revyerna under åren uppsatta på alla väggar

Färden gick vidare till Nybyn och Martingården i närheten av Överkalix

Martinsgården från början av 1800-talet

Här välkomnades vi av Elisabeth och Elisabeth som delade upp oss i två grupper och guidade oss genom gården och berättade om tiden när det bodde folk där och om föremålen som samlats från bygden. 

Fina svepaskar och brödfat 

Sovskåp från 1800-talet 

Tobaksbord med pipa, tobakshackare och tobakspung. .

Moraklocka och ostformar upphängda. 

Torkanordning för skor och blöta kläder. 

Även en barngunga 

Dokumentskåp 

Beundrar det vackra mäktiga skåpet. 

Instrument 

                         Bandvävar 

Gästsäng? Eller husbondens? 

Ut på skidor och vittja fångstredskapen. 

Björnsax och fångstsaxar för mindre djur 

Våffeljärn 

Huskorset! 

Allt gjordes från grunden. Tyget vävdes och syddes till fina klänningar. 

Här passade vi på att ta ”årets klassfoto”

Vi är fyra klasskompisar ( jag, Lasse Nilsson, Seth Hedström och Lars Björngrim) som träffats de senaste tre  åren vid dessa turer. För exakt 70 år sedan, augusti 1954, började vi i första klass i Harads skola med Adina Nilsson som småskolelärarinna. Vi var 25 elever i klassen och det är så roligt att få träffa  dessa herrar som jag minns så väl från skoltiden, vi gick i samma klass till åttan då jag flyttade till Jokkmokk. 

Tillbaka till resan. 

Vi åt en gud lasagnelunch på Brännaberget i Överkalix och där fanns också en loppis som vi besökte och många av oss gjorde lite fynd. Vi kunde också beundra utsikten från berget ut över samhället och omgivningen.

Efter lunch åkte vi till Flakaberg, Satinvarri på samiska, i närheten av Lansjärv, inte långt från Näsberg. Där  träffade vi skogssamen Lars Eriksson. 

Vilken fascinerande bekantskap! Vilken berättare och vilken historia han hade att förmedla. 

Nu finns det bara en bofast i byn. Det är han sen hans fru gått bort och barnen flyttat hemifrån men på 40-50 talen bodde här många flerbarnsfamiljer. 

Han hade ägnat sig åt renskötsel sen unga år och byggt upp en renhjord som han följde och skötte och var borta hemifrån långa tider. Här prisade han Kvinnan i samelivet, inte minst sin fru, som fick dra det tunga lasset med skötsel av gården och barnen när mannen var ute och såg till att renarna hade det bra, hittade mat och vaktades från rovdjur. 

Han berättade också hur det gick till när han träffade sin fru! Han hade gått över fem älvar innan han hittade den hustru han sökte. 

Numera levde han inte på renskötsel, men han hade några revar kvar. I stället ägnar han sig åt att ta emot grupper från hela världen och berätta om skogssamelivet och visa sin gård  och sina kvarvarande renar. Det lönar sig bättre. Dagen innan var det ett sällskap från Amerika som besökt honom. Då fick han informera på engelska, han tyckte det var lite skönt att få prata svenska idag. Han berättade om en kvinna från Australien som inte velat åka därifrån. Det var så tyst och lugnt på gården, ett sånt lugn som hon aldrig kunde uppleva i hemlandet. Hon hade kunnat stanna kvar där! 

Klimatförändringar och miljöförstöring har påverkat rennäringen mycket, berättade han. Vit renlav försvinner och man måste köra ut mat till renarna. Förr kunde man leva på ett mindre antal renar, ca 3-400 men nu behövde man minst 1000 st för att klara sig. Det finns inte nog med mat till renarna och man måste flytta dem oftare på större områden, då behövs snöskoter i stället för skidor som alltid användes förr.  En annan levnadsstandard bidrar säkert till att man får större behov av inkomster än förr. 

Vi hörde att renarna fanns i närheten. De hade gått iväg dricka för att dricka, sa han. 

Medan han berättade kom det ett gäng renar spatserande fram till byggnaderna och tittade nyfiket på oss. Inte ett dugg skygga. Kan tänka mig att det imponerar på hans gäster. 

Han visade oss några inponerande renhorn. 

Det fanns också en bok om honom med fina bilder

Mycket spännande fick vi ta del av från hans liv och livet under århundradena, det finns  belägg för att det bott folk här  sen 900-talet 

Hans fru hade byggt upp ett museum i form av en gammaldags affär med inredning och förpackningar från förr. Så snyggt och välordnat. 

Känner igen de trekantiga förpackningarna som användes till mjölk och grädde under en kort period  innan de rektangulära blev standard.

. På en vägg till ett av uthusen hängde dessa prydnader. På avstånd såg det ut som kött som hängde på tork men det var något från träd som jag inte riktigt begrep vad det var. Något om att när träden skadas så bildas sådana sår på träden, som att träden blöder. Det fanns ord på samiska, svenska  och dialekt för denna företeelse. Stor osäkerhet om orden också. Ungefär ”jud” eller ”sooti” på svenska/dialekt, ” livata” på samiska. 

Någon som vet mer? 

Vackert att titta på iaf. 

Tack Edefors Hembygdsförening för en fin resa! 

🙏🙏