Besök av HY-grannar och besök i Luleå

 

Vi fick trevligt besök från Skellefteå och Luleå förra veckan. Äntligen blev det av, vi planerade  det förra sommaren men då hade Lasse mera besvär av bältrosen. 

Måndag kom de! Först Siv och Håkan som har lägenhet i samma hus som vi i Huay Yang och deras stuggrannar Eva och Sten, som brukar hyra lägenhet i vårt hus i HY.

Sen kom de ”långväga” gästerna Eva och Jonny från Skellefteå. De har lägenhet i ett grannhus i HY och vi tränar tillsammans på Ranchen och träffas hemma hos varandra. 

Det var några blåsiga dagar, fast utan regn, och vi ville gärna sitta ute och äta. På altanen, med utsikt över Klusåberget och älven ville vi sitta,  men det blåste ”halv storm ” så killarna flyttade ut bordet på gräsmattan på framsidan där det blåste mindre och där intog vi förrätten, som Siv och Håkan fixade. 

Det blev löjrom på bädd av smetana och  rödlök och exklusiva kex från Yvs bageri i Harads. Till detta Cava bubbel. Så lyxigt och gott! 

Sen flyttades bordet igen, denna gång till vårt gamla hus, hemhuset, som jag kallar det. Mest lä här och vi grillade olika köttbitar och diverse tillbehör. 

Desserten intogs inomhus när mörkret fallit. Siv och Håkan hade med sig kladdkaka, grädde och åkerbär. 

Rubus Arcticus, åkerbär som är Norrbottens nationalblomma. De hade med sig en stor burk med åkerbär. 

Det var spänstiga gäster, det visste vi. Varje morgon  i Huay Yang blir det en aktivitet, snabb promenad på 1,5 timme, i Hat Wannakon nationalpark eller motion på Ranchen eller i gym, Sten spelat också golf. Så vi planerade en tur upp på Klusåberget som morgonrunda. 

Kl 8 drog vi iväg via Harads-Bodträskfors-Klusåberget, parkerade på baksidan av berget och klättrade upp efter den uppmärkta stigen. Mycket uppför i början men sen är det lättgånget. 

Spår efter den stora skogsbranden i aug-sept 2006, en av de största skogsbränderna i modern tid. 

Lingonen lyste röda och även blåbär fanns det kvar trots att vi plockade så mycket för ett par veckor sen. 

Uppe på toppen blev det lätt frukost, lite kallt i blåsten så vi stannade inte länge. 

På em besökte vi Tree Hotel, där lulegästerna  inte hade varit förut. Vi fick en pärm med info om de åtta trädkojorna och kunde se dem från utsidan. 

Det senaste tillskottet är denna skapelse med massor av fågelholkar runt om. Biosphere kallas den. 

En titt i restaurangen där de berättade att det var lågsäsong på sommaren. På vintern kommer de flesta gästerna , mest från andra länder. De ordnar med utflykter med skoter, hundspann och vinterfiske. Det är inget billigt boende, ca 6000-15000 kr för 2-4 pers för en natt med frukost.

Vi åkte också till Harads andra exklusiva attraktion,  Arctic Bath, vid Luleälven. De väntade en busslast med 30 gäster, så de kunde inte ta emot oss. Men de har  visning av sin anläggning om man bokar i förväg. 

Sen åkte Luleborna hem och Eva och Jonny stannade till nästa dag. Vi bastade på kvällen, inget bad i älven. 

Nästa dag åkte vi till  Laxholmen och Edefors Campingplats och gick en liten rundtur.  Serveringen stängde på Laxholmen förra veckan efter att haft öppet varje dag sen midsommar. 

Tidigare i augusti hälsade vi på hos min kusin Ingrid i Luleå. Hon bor numera i en fin lägenhet centralt inne i stan efter att ha bott i hus med trädgård vid havet under många år. Hon släktforskar på både sin/vår och hennes man Kjells sida och har kommit långt bak i århundradena. Så intressant att ta del av allt hon fått reda på. 

Jag fick en fin present av henne. Tre tavlor, en Kockums gryta, som hon vet att jag samlar på, och ett litet serveringsfat, troligen present våra släktingar i Amerika. 

En tavla föreställer min farmors/hennes mormors hus på femtitalet med omgivningar innan nya väg 97 byggdes i början av sextiotalet. Det var en idyll då minns jag, när vi slapp trafiken inpå knuten. 

Nästa tavla är en teckning av moster Jenny, farmors yngre syster. Hon var min pappas moster men vår generation kallade henne också moster Jenny. Hon arbetade som småskollärare i Porjus nästan hela sin lärartid fram till 1954 då hon gick i pension och flyttade till Harads. 

Tredje tavlan är min farmors familj i början av 1900-talet. Farmor Esters föräldrar Petrus och Karin, syskonen Ester,Jenny, Brita och Viktor. 

Brita dog när hon var nitton år. Hon blev smittad av TBC när hon praktiserade på sjukhus för att bli sjuksköterska. 

Både farmor Ester och moster Jenny gick på småskollärarseminariet i Murjek. Ester gifte sig och fick nio barn och hade gård med djur. På den tiden fick gifta kvinnor inte förvärvsarbeta så hon vikarierade bara ibland som lärare. 

Victor flyttade till USA som nittonåring för att slippa bli inkallad i första världskriget.  Blev amerikansk medborgare, bodde och jobbade i bl a Detroit men hamnade i krig ändå när  USA ingrep i slutfasen av andra världskriget. Han överlevde till skillnad mot flera av hans vänner men blev väldigt psykiskt omskakad. Skrev inte längre några brev till hemlandet, alla i Sverige trodde han var död tills ett brev kom, adresserat till hans  syster Jenny. Det var från Victors fru Leona, som förgäves försökt förmå honom att skicka ett livstecken till sitt forna hemland. Till slut tog hon ett svenskt/engelskt lexikon och skrev ett brev själv. Stor uppståndelse förstås när brevet kom i mitten av femtiotalet. Han lever! 

Tyvärr finns inte brevet kvar, skulle vara intressant att läsa det. 

Leona fortsatte att skriva brev på engelska och jag fick ofta översätta breven för farmor när jag börjat lära mig engelska. Sommaren 1968 kom Victor och Leona och hennes syster Leila med man Frank på besök, då behövdes det också tolkar. Året efter, 1969, avled Victor. 

Tack Ingrid för presenterna och gott fika. 🙏❤️

Tack Siv och Håkan, Eva och Sten, Eva och Jonny för besöket och alt gott ni hade med er!

                      ❤️❤️❤️🙏❤️❤️❤️

Hemlig resa 2024

 

Hemlig resa med Hembygdsföreningen lördag 17 augusti. Alla som jobbat ideellt med att hålla verksamheten igång på Laxholmen bjuds på en dagsresa till hemlig ort. 

Denna gång gick färden genom Norrbottens inland. 

Första stoppet blev i Bjurå norr om Boden/Råneå. 

Där tog Gudrun och Birger emot oss och berättade om Folkets Hus i Bjurå, hur det var förr när mycket folk bodde i trakterna och det var dans i FH varje helg. 

Det byggdes 1946 och har renoverats flera gånger under årens lopp. 

De sätter upp en revy varje år, Kottarna ( unga, gröna och fröar av sig) kallas revyensemblen. 

Fick Landsbygdspriset 1997

Mycket entusiastiska berättare och goda mackor till fikat. 

Filmapparat från ”anno dazumal”

 Bilder från revyerna under åren uppsatta på alla väggar

Färden gick vidare till Nybyn och Martingården i närheten av Överkalix

Martinsgården från början av 1800-talet

Här välkomnades vi av Elisabeth och Elisabeth som delade upp oss i två grupper och guidade oss genom gården och berättade om tiden när det bodde folk där och om föremålen som samlats från bygden. 

Fina svepaskar och brödfat 

Sovskåp från 1800-talet 

Tobaksbord med pipa, tobakshackare och tobakspung. .

Moraklocka och ostformar upphängda. 

Torkanordning för skor och blöta kläder. 

Även en barngunga 

Dokumentskåp 

Beundrar det vackra mäktiga skåpet. 

Instrument 

                         Bandvävar 

Gästsäng? Eller husbondens? 

Ut på skidor och vittja fångstredskapen. 

Björnsax och fångstsaxar för mindre djur 

Våffeljärn 

Huskorset! 

Allt gjordes från grunden. Tyget vävdes och syddes till fina klänningar. 

Här passade vi på att ta ”årets klassfoto”

Vi är fyra klasskompisar ( jag, Lasse Nilsson, Seth Hedström och Lars Björngrim) som träffats de senaste tre  åren vid dessa turer. För exakt 70 år sedan, augusti 1954, började vi i första klass i Harads skola med Adina Nilsson som småskolelärarinna. Vi var 25 elever i klassen och det är så roligt att få träffa  dessa herrar som jag minns så väl från skoltiden, vi gick i samma klass till åttan då jag flyttade till Jokkmokk. 

Tillbaka till resan. 

Vi åt en gud lasagnelunch på Brännaberget i Överkalix och där fanns också en loppis som vi besökte och många av oss gjorde lite fynd. Vi kunde också beundra utsikten från berget ut över samhället och omgivningen.

Efter lunch åkte vi till Flakaberg, Satinvarri på samiska, i närheten av Lansjärv, inte långt från Näsberg. Där  träffade vi skogssamen Lars Eriksson. 

Vilken fascinerande bekantskap! Vilken berättare och vilken historia han hade att förmedla. 

Nu finns det bara en bofast i byn. Det är han sen hans fru gått bort och barnen flyttat hemifrån men på 40-50 talen bodde här många flerbarnsfamiljer. 

Han hade ägnat sig åt renskötsel sen unga år och byggt upp en renhjord som han följde och skötte och var borta hemifrån långa tider. Här prisade han Kvinnan i samelivet, inte minst sin fru, som fick dra det tunga lasset med skötsel av gården och barnen när mannen var ute och såg till att renarna hade det bra, hittade mat och vaktades från rovdjur. 

Han berättade också hur det gick till när han träffade sin fru! Han hade gått över fem älvar innan han hittade den hustru han sökte. 

Numera levde han inte på renskötsel, men han hade några revar kvar. I stället ägnar han sig åt att ta emot grupper från hela världen och berätta om skogssamelivet och visa sin gård  och sina kvarvarande renar. Det lönar sig bättre. Dagen innan var det ett sällskap från Amerika som besökt honom. Då fick han informera på engelska, han tyckte det var lite skönt att få prata svenska idag. Han berättade om en kvinna från Australien som inte velat åka därifrån. Det var så tyst och lugnt på gården, ett sånt lugn som hon aldrig kunde uppleva i hemlandet. Hon hade kunnat stanna kvar där! 

Klimatförändringar och miljöförstöring har påverkat rennäringen mycket, berättade han. Vit renlav försvinner och man måste köra ut mat till renarna. Förr kunde man leva på ett mindre antal renar, ca 3-400 men nu behövde man minst 1000 st för att klara sig. Det finns inte nog med mat till renarna och man måste flytta dem oftare på större områden, då behövs snöskoter i stället för skidor som alltid användes förr.  En annan levnadsstandard bidrar säkert till att man får större behov av inkomster än förr. 

Vi hörde att renarna fanns i närheten. De hade gått iväg dricka för att dricka, sa han. 

Medan han berättade kom det ett gäng renar spatserande fram till byggnaderna och tittade nyfiket på oss. Inte ett dugg skygga. Kan tänka mig att det imponerar på hans gäster. 

Han visade oss några inponerande renhorn. 

Det fanns också en bok om honom med fina bilder

Mycket spännande fick vi ta del av från hans liv och livet under århundradena, det finns  belägg för att det bott folk här  sen 900-talet 

Hans fru hade byggt upp ett museum i form av en gammaldags affär med inredning och förpackningar från förr. Så snyggt och välordnat. 

Känner igen de trekantiga förpackningarna som användes till mjölk och grädde under en kort period  innan de rektangulära blev standard.

. På en vägg till ett av uthusen hängde dessa prydnader. På avstånd såg det ut som kött som hängde på tork men det var något från träd som jag inte riktigt begrep vad det var. Något om att när träden skadas så bildas sådana sår på träden, som att träden blöder. Det fanns ord på samiska, svenska  och dialekt för denna företeelse. Stor osäkerhet om orden också. Ungefär ”jud” eller ”sooti” på svenska/dialekt, ” livata” på samiska. 

Någon som vet mer? 

Vackert att titta på iaf. 

Tack Edefors Hembygdsförening för en fin resa! 

🙏🙏